Angelica Granström

Kategori: Skriverier

Thank you for being my hero - It's all I ever wanted to be

Den här sommaren kommer förhoppningsvis vara de sista månaderna i Stockholm. Planen är att jag ska flytta i slutet av augusti. Till en helt ny stad, en stad när jag kan börja om. Där ingen känner mig eller vet om mitt förflutna. Där jag inte behöver vara den jag varit här. Då dessa fördomar och "rykten" som man faktiskt kan kalla det försvinner. Och det handlar om allt den jag blivit här - inte bara sjukdomen - utan allt kan börjas om där i den nya staden. 

Den här sommaren handlar väl också att jag måste förbereda mig inför att bli vuxen. Det börjar bra med en resa till cypern med Paulina. ( där jag är nu när ni läser detta) Det är min första utomlandsresa själv eller med vänner och jag bara vet att den kommer bli bra. För jag vill och jag kan. Jag får göra vad jag vill och hålla koll på mig själv. Sköta min egen ekonomi, göra det jag vill och inga föräldrar i närheten som talar om vad som är rätt och fel. För nu är jag vuxen, jag klarar mig på egen hand. och det är frukstansvärt skönt. Dessutom åker jag med Paulina som är den av mina vänner jag litar mest på. 

Jag ska även åka till Grekland med familjen och det ska också bli ett lyft för mig. För vår senaste utomlandsresa med sol och bad var 2009. Då jag åt knappt någonting och bara rasade i vikt under resan och mådde riktigt dåligt. Idag är jag frisk, äter och mår bra. 

Sen blir det augusti och jag flyttar, börjar min nya skola och får träffa nya människor som inte vet någonting om mig. Det kommer bli bra, det kommer bli så jäkla bra. 

 

Jag är inte perfekt

Att skriva har alltid varit det som har fungerat för mig. Att skriva är mitt andrum. Att få ner det man känner i ord är en befrielse, något som jag behöver. Även om jag ser ut att må bra för det mesta så har jag även mycket olika känslor som pumpar runt längs mina ådror. Livet är som ett helt universum av känslor för mig, jag vet aldrig vart det börjar eller vart det tar slut , ibland vet jag knappt vad det är jag känner. 

Jag blundar och hela världen snurrar och ibland vill jag bara skrika STOPP för jag vet inte vart jag är på väg och det gör mig så förvirrad och så fruktansvärt rädd. Jag är rädd för framtiden - ja det är jag, jävligt rädd. Hur ska jag någonsin hitta dit där jag hör hemma? För där jag är nu vill jag bara fly härifrån. Om det är något jag är säker på så är det att här hör jag inte hemma. Det här är mer naket än vad jag skrivit på länge men det är kanske dags att jag faktiskt gör det som fungerar för mig att skriva - att blogga om det. 

Jag är verkligen inte på väg ner i någon svacka men livet går inte smärtfritt förbi för någon. Jag har också saker som är jobbigt och jag tänker också mycket. Alla tar vi ut det på olika sätt och mitt sätt är att skriva. Jag mår INTE skit men jag är precis som alla andra som också får tampas med känslor ibland. Mitt liv är inte perfekt. 

 

Upp