Angelica Granström

Kategori: Sjukdomstid

You should know you're beautiful just the way you are , And you don't have to change a thing

Ikväll sändes första avsnitt av Top Model på kanal 11, ni kan se det här som jag ligger och gör just nu. I år har Top Model fått en helt annan vinkel och betydelse. Till stor del så handlar modellbranchen om tjejer med pinnsmal midja, stort tighgap och undervikt. En modell kom för ett bra tag sen ut med att trots att hon var väldigt underviktig så var hon inte tillräckligt smal. Hur sjukt är inte det? DET ÄR LIVSFARLIGT, DU KAN DÖ AV ATT LYSSNA TILL DESSA ORD.  Det har hänt att modeller dött pga ätstörningar för att nå upp till dessa krav, sjukt. Jag vet själv hur självsvält och ätstörningar både dödar din kropp långsamt och din mentala bit. Till slut är det bara ditt hjärta som slår långsamma slag men du som person är borta. Det är så jävla fel att visa upp dessa ideal. För därute bakom datorskärmarna sitter fjortonåriga tjejer ( och killar) och tror att det är så du ska se ut för att bli accepterad. Som får ångest över sina egna kroppar och tar till modellernas beteenden. Jag vet, för jag har själv gjort det, jag har själv varit där. Och jag vill inte att de som är fjorton år idag ska behöva känna så över sin kropp som jag gjorde. ( även om det självklart var mycket annat som också utlöste anorexin) 

Men i år är fokuset på modellerna annorlunda.  Som Jonas Hallberg sa "Om man tänker på idelaet och en kvinnas kropp känns kurvor helt rätt. Vill man verkligen se de spinkiga tjejerna som går på catwalken? Nej! Man vill ha former, man vill ha bröst, man vill ha rumpa. Mer tjejer med curves alltså" 

Sen är det självklart inte fel att vara väldigt smal naturligt eller kurvig eller hur din kropp än ser ut. Det som är viktigt att komma ihåg är att alla kroppar är fina precis som de är. Och du behöver inte ändra på varken din kropp eller dig själv för att känna dig accepterad. Det är ju det som är fantastiskt, att vi alla är unika. Vissa är smala, andra kuriviga, vissa har små bröst, andra stora bröst osv. Så radera den där kaloriappen i mobilen, ät det där du är sugen på men inte vågar, klä dig i exakt vilka kläder du vill, gå till gymmet för att du älskar känslan av träning och inte kalorierna du förbränner och titta dig stolt i spegeln och säg att du är vacker.

Och det viktigaste - 
Kom ihåg att du är fantastisk precis så som du är. ❤️

 

Fuck anorexi

Idag den 27 augusti är det 7 år sedan jag blev inlagd för första gången på en ätstörningsenhet. Första gången jag skulle spendera natten på ett sjukhus och ha vårdpersonal som bestämde hur jag skulle leva mitt liv. Den 27 Augusti 2009 satte jag och mamma foten innanför slutenvårdens tunga dörr då min anorexi och matfixering hade gått alldeles, alldeles för långt. Två veckor skulle vi stanna där, sen skulle det bli bra trodde min familj. Två veckor och sen slipper jag det här, tänkte jag. Det hela slutade med dryga fyra år på sjukhus, tvångsvård, tusentals mediciner, självskadebeteenden, så hög ångest jag inte trodde fanns och mått så dåligt att jag nästan tagit mitt eget liv. 

Men våren 2013 blev jag friskförklarad från både anorexia nervosa och depression. Jag mådde bra, jag var på väg att skapa det liv som jag ville leva utan anorexin. Dock så är en friskförklaring inte alltid ett bevis på att allt är bra. På samma sätt som det sägs att man har en smekmånad början av svälten så har man en smekmånad början av friskheten. Idag kan jag se tillbaka på tiden efter friskförklaringen med andra ögon. 2014 hade jag inte ett helt sunt förhållande till mat, även om jag intalade andra och framförallt mig själv det. Sanningen var att jag bara lurade mig själv. Det är okej att få tillbaka dumma tankar efter en friskförklaring men lura inte dig själv, gör något åt det. 

2015 är året då jag kan säga att jag blev frisk från anorexin på riktigt. Mitt förhållande till mat blev okomplicerat och för första gången så fanns det inget från anorexin som styrde min vardag längre. Men det handlar om att det kan ta tid efter en friskförklaring att bli helt frisk. Du måste jobba med dig själv och hitta det friska livet, det friska du. 

Jag är så jävla glad att jag tog tag i mitt liv och kämpade mig ur denna hemska sjukdom. Anorexi är ett rent helvete som ingen borde få uppleva. Dock så är det fler och fler som ramlar in i det och det är då så jäkla svårt att komma ur det, men det går. Det går att bli frisk, det går att leva ett liv utan dumma tankar och att kompensera mat. Men det är DU som måste göra jobbet. Och jag vet att du kommer klara det! 

 

 

 

 

 

Svar till "Ava"

Ava 
12 februari 2015 22:17

 

Rekommenderar du Capio framför scä? Vad är ditt bästa tips inför att våga bli frisk fullt ut? :)

 

Ja, jag rekommenderar definitivt capio framför scä. Capio kan sin grej medan scä har många brister. scä skadade mer än hjälpte liksom. På capio fick jag den hjälp jag behövde, jag lärde mig hur jag skulle hantera olika situationer och den flesta personal var fantastisk. På scä fick jag aldrig någon riktig hjälp mer än att jag fick i mig mat under tiden jag var i deras slutenvård och dagvård. Men det är också viktigt att man någonstans har en vilja att bli frisk när man går på capio. För de kör inte med tvångsvård. Även om man tvekar och tycker det är skitjobbigt och ibland bara vill fortsätta vara sjuk så hjälper capio en att hitta tillbaka till den där viljan man har innerst inne. Men man måste vara beredd på att själv göra jobbet med deras stöd och hjälp. 

 

Capio är iallafall jättebra tycker jag. Behandlingarna är upplagda på ett bra sätt och du lär dig "olika hjälpmedel" som du har nytta av när du hamnar i situationer som blir svåra och minskar risken att bli sjuk igen. Jag har nytta av saker jag lärde mig på capio än idag. Scä var bra på det sättet att jag fick prata med en psykolog men vi kom inte framåt på samma sätt som på capio, där det är ett mer aktivt jobb. Scä är inte dåligt på alla plan, men de har otroligt många brister. Jag tyckte deras behandlingslägenhet var väldigt bra men annars så tycker jag att bristerna är alldeles för stora.

 

Mitt bästa tips för att våga bli frisk fullt ut är att börja leva. börja säga hejdå till den sjuka världen. För så länge du har ena foten i den sjuka världen så kommer du aldrig bli helt frisk. Ta avstånd från det som är sjukt. Alla dina vänner behöver inte ha en ätstörning, ta in friska vänner också. Och sålla bort de vänner du bara är med för att hon har en ätstörning. Visst kan du ha några som också är sjuka, men de ska vara dina vänner för att du gillar dem som person och inte för att de är sjuka. 

Och det där med att våga. Ja det är läskigt, jäkligt läskigt. Men jag tror att om du tar in en frisk bit i taget så kommer du till slut inse att det är i den friska världen du vill leva i. Du kommer inte kunna göra allt du vill om du fortfarande har en fot i sjuka världen. För mig handlade det om att bli tonåring igen, vara tonåring fullt ut. Leva fullt ut. Det är mitt bästa tips. 

 

Det är bara jul en gång om året

Nu när det närmar sig jul tänkte jag att det kan vara viktigt att prata om svårigheter vid julen. Hur ska man hantera julen när man har en ätstörning och tycker att julen är skitjobbig? Ni är inte ensamma om ni tycker det för jag tyckte julen var skitsvår när jag var sjuk. Julen var det värsta jag visste, jag kände mig otrygg och mådde sämre. Julen handlade om så mycket mat som bara gav mig ångest. Jag fick ångest bara av att tänka på all julmat. Men det var inte bara maten som gjorde julen svår utan även hur jag mådde. Jag trodde att jag var tvungen att vara glad och social hela tiden för det är vad som förväntas av alla under jul. Men jag orkade inte vara social och jag var allt annat än glad. För hur skulle jag kunna njuta av julen och vara social om jag bara hade ångest hela tiden?

 Idag är det tvärtom, julen får mig att må bra. Jag älskar julen och den ger mig en sådan trygghet. Julen ska inte vara något läskigt, det ska vara något som får en att må bra. Nu tycker jag verkligen att julen är årets bästa och mysigaste högtid. Tänk alla mysiga julfrukostar man kan äta framför jukkalendern, och allt man julbaka och all glögg man kan dricka med familj och vänner. Julen är verkligen ingenting man ska behöva må dåligt över.

 JULMAT KAN OMÖJLIGT GÖRA DIG TJOCK!

Jag vet att många med en ätstörning är rädda för julmaten. Men vad är det som är så farligt? Julmaten kommer inte göra dig tjock. Det är mat precis som allt annat. Julbord kanske vi äter två eller tre dagar under julen. Det är tre middagar av 365 middagar på hela året. Så hur ska den lilla andelen ha någon betydelse för hur din vikt kommer se ut? Ibland när saker är läskiga får man tänka om och tänka med hjärnan och inte med känslorna.

 Och alltså nej, julmaten kommer inte göra dig tjock. Det finns inget som heter julkilon, vad gör det att du äter lite mer under en period? Mat är inte farligt, det där omvandlar kroppen så bra av sig själv. För om julmaten gjorde att du rasar upp i vikt då skulle varenda människa som firar jul vara fet, och det är ju inte riktigt sant, eller hur? Vi måste sluta vara rädda för maten, julen är till för att njutas av inte ge oss ångest.  Jag tycker att alla ska ge julen en riktig chans i år, njut av både julmat och julfikor. Såklart det får kännas jobbigt men kom ihåg att tillåt dig också att vara glad. 

 Så nu tycker jag alla som kämpar mot en ätstörning ska köpa sig en chokladkalender i år. En chokladbit varje dag kommer omöjligt synas på vågen, men en chokladbit varje dag kommer definitivt ta dig framåt i ditt tillfrisknande. 

Så våga njut, för det är faktiskt bara jul en gång om året. 

Hälsa är inte kilokalorier

Ibland eller jag menar ofta kan jag bli så trött på den eviga kalori och smalhet hetsen i vårt samhälle. Värdet räknas i om du är smal eller inte och maten du stoppar i dig räknas i siffror och inte i näring. Jag blir så sjukt jäkla trött på det. För sanningen är att det är just det som får oss att må dåligt, tvivla på oss själva och tappa begreppet vad hälsa egentligen är.

För några år sedan var jag likadan. Jag trodde att ju smalare jag var ju bättre var det. Ju mer lyckad var jag. Även om det slutade med en vikt på fyrtio kilo på en nästan hundrasjuttiotre centimeters tjej vilket ledde till en kropp och ett psyke som inte mådde bra alls. Med ett liv där jag hade ena foten i graven, och det trodde jag skulle göra mig lycklig?! Eller målet där ju färre kalorier desto bättre som jag vet många tror, men det slutade med stora mängder näringsbrist, ångest över mat och ett borttappat minne där jag inte mindes hur det var att tugga mat. Är det så vi vill att det ska sluta? Att fler och fler går in i destruktiva beteenden där de sätter sitt eget liv i fara? NEJ! Jag vill inte att fler människor ska behöva utsätta sig för det.

Vad är kalorier? 
Det vi pratar om när vi snackar kalorier är inte en kalori utan kilokalorier ( kcal). Vilket begreppet vi räknar ut energin från maten vi äter. Kilokalorier finns i all mat, precis som maten är fulla med näringsämnen som vi behöver. Varför är kilokalorier då ett begrepp som skrämmer oss? Självklart ska vi hämta dem från rätt näringsämnen och undvika att få i oss för mycket av ”tomma kalorier” men kilokalorier är bara ett begrepp av vår energi. Så varför är det så läskigt? Varför är så många i vårt samhälle så fast i ett kaloritänk när det är något vi inte ens behöver tänka på? Det är näringen som är viktig, inte energibegreppet. Näringen är viktigare än antalet kalorier.

Jag hoppas att ni alla tar en tankeställare innan du uttalar ordet kalori igen. Innan ni påpekar hur många kcal någonting innehåller eller innan ni vänder på paketet. För inget av det är viktigt. Det är sjukt att vår värld har blivit så…sjuk. Det är inte sunt för någon att räkna eller ha ett kaloritänk som surrar i huvudet. Ät bra och varierad kost som är fullproppad med näring utan att bry dig om vad kalorimängden säger så kommer din kropp och ditt psykiska mående må superbra!

För kom ihåg – Kalorier är inte lika med hälsa, hälsa är lika med näring. Hälsa är när du mår bra likväl i kroppen som i psyket. Så kom igen nu, släng kaloritänket i väggen och fokusera på att få i dig bra med  näring istället.

 

Önskeinlägg - Näringsdrycker

Näringsdrycker är ett bra komplement om man behöver gå upp i vikt eller som ersättning då man har svårt/inte kan äta ordentligt. Jag drack mycket näringsdrycker när jag var sjuk i anorexi dels för att gå upp i vikt och under vissa perioder som ersättning för mat. '

Jag tittade in Nutricia's hemsida ( där fortimel kommer ifrån) för att titta vad de har för olika näringsdrycker. Hade ingen aning om att det fanns så många olika. Och det är ju bra för då finns det faktiskt för alla olika typer av behov och vad som passar en själv. De jag har druckit regelbundet är Fortimel Energy och Fortimel Compact. Under min sista tid på SCÄ ( Stockholm Centrum för ätstörningar) drack jag calshake vilket passade mig bättre i smaken. 

Sen finns det ju även sportgainers men det är inget jag rekommenderar att ersätta mat med. Visst används de för viktuppgång för musklerbyggare men du får inte i dig samma näring som vid näringsdrycker. 

Fortimel Energy 
En flaska innehåller 200ml. Den är fylld med alla viktiga vitaminer, mineraler och spårämnen. Glutenfri och laktosreducerad och är ett bra komplement om du inte kan äta eller behöver gå upp i vikt. Källa :Nutricia

Jag tror jag har smakat alla smaker. De goda smakerna tyckte jag aldrig var äckliga, vissa kunde faktiskt vara riktigt goda. Favoriterna är banan, vanilj och choklad. Banan var topp ett men då krävs det ju att du gillar bananer. Så är du en bananälskare som mig så ska du köra på banansmaken. Vanilj och choklad fungerar ju alltid. Jordgubbsmaken var okej, men verkligen ingen jag föredrog. Tropisk och Apelsin var de värsta, de föll mig inte i smaken alls! 

Fortimel Compact
En flaska innehåller 125ml men innehåller samma näring och energi som Fortimel Energy. Den är bara mer kompact. Den är också glutenfri och laktosreducerad. Källa : Nutricia

Konsistensen är enligt mig vidrig. Jag avskydde den där kompacta konsistensen eftersom den var så tjock. Men eftersom jag skulle dricka två näringsdrycker på förmiddagen så var det ju lättare med att det var mindre att dricka. Men dessa blev desfintivt äckligare pga dess konsistens. 

Favoritsmaken var vanilj och mocca. Men ska du ha mocca måste du nog tycka om kaffe, men den och vanilj var de enda jag klarade av att dricka. Skogsbär är vidrig enligt mig, så den skulle jag verkligen inte rekommendera. Och banan smakade urk, så även fast du älskar banan i fortimel energy så förstör konsistensen hela smakupplevelsen. Den blev riktigt äcklig. Men vanilj och Mocca är de du ska köra på i Fortimel compact.

Calshake
Calshake blandas med mjölk så det blir typ som milkshake. Och det är ingen lättmjölk vi snackar om här utan standardmjölk ska det va! Riktig mjölk som jag brukar säga. Är du mjölkallergisk så fungerar ju sojamjölk/dryck men det ska också vara den "vanliga" och absolut ingen light variant. 

Blanda en påse pulver med ca 2,5 dl "vanlig" mjölk. Det blir som en milkshake, smakar som milkshake och är faktiskt riktigt god. Fortimel kan omöjligt mäta sig med calshake. Alla smaker var goda, jag har dock aldrig smakat neutral men den låter ju inte så god så alla med smak. Tänk milkshake typ! 

Lycka till med ditt näringsdryck drickande! De är superbra när man behöver lite näring på flaska! 

 

 

 

My first Tattoo

Photobooth

Igår gjorde jag min första tatuering - tre stycken fåglar. Jag är riktigt jäkla nöjd. 

"I många år var jag sjuk i anorexi. Jag var en fånge i mitt eget liv och fast långt ner på botten. Idag är jag frisk sen ett och ett halvt år tillbaka och är dödssäker på att jag aldrig kommer tillåta mig själv att fastna där igen. Idag flyger jag fritt dit mina vingar bär, och det är vad dessa tre fåglar betyder - Att jag är F R I !"

Från sockerberoende till Hälsofreak

Idag är jag hälsofreak och älskar träningen enda ut i varenda hörn av min kropp och mig själv. Jag älskar allt som har med hälsa och träning att göra och tycker det är superviktigt att vi tar hand om oss själva både fysiskt som psykiskt. Ett liv utan träningen skulle inte vara ett fullvärdigt liv för mig och att äta bra och hälsosam är minst lika viktigt för mig. Jag ser mig själv och alla andra i min omgivning gör det också som ett riktigt hälsofreak. Men så har det inte alltid varit, jag har gjort motsatsen till hälsa och utsatt min kropp för mängder av risker. 

-

Först var det anorexin. Jag åt inte tillräckligt och var grovt underviktig och undrnärd vilket utsatte min kropp för fara. Jag var orkeslös, jag svimmade konstant, mitt hjärta kämpade hårt för att inte sluta slå. Många av mina organ var i dåligt skick. Inte nog med det så mådde jag som sämst psykiskt. Jag var djupt deprimerad och brydde mig inte om jag dog. Anorexin kunde ha tagit mitt liv! 

Jag bestämde mig och kämpade mig upp från botten. Jag gick upp i vikt och kroppen reparerades så mycket som den kunde. ( Mitt hjärta är dock inte helt okej som en för en fullt frisk människa, men jag lever och det fungerar bra för det mesta) Jag reperade min hjärna också med terapi och en ren viljestyrka och slog mig fri. Men någonstans där skapade jag ett nytt beroende som också blev destruktivt - Sockerberoendet. 

Under jullovet 2012 så släppte jag kontrollen över maten och vågade äta exakt hur mycket och vad jag ville. Jag åt mängder av socker varje dag det jullovet. Jag kanske behövde det då för att se att det inte var farligt men när jag började överdosera sockret och blev beroende av det då blir det också farligt. 

När jullovet var slut fortsatte jag äta socker varje kväll, jag kunde inte sluta. Jag hade blivit sockerberoende, på riktigt! Jag vände på dygnet helt och hållet eftersom jag fick sådana sockerkickar att sömn var omöjligt. Men jag var trött konstant när jag inte fick i mig socker och det var en ren omöjlighet för mig att koncentrera mig i skolan för att jag var så trött. På utsidan såg jag ut att må bra då jag hade en bra vikt men inuti mådde min kropp skit. Och det var pga alldeles för mycket socker som gjorde att min kropp inte mådde bra. Det tog på mig psykiskt också, för jag började även må riktigt dåligt psykiskt igen. 

Något jag verkligen kommer ihåg som gjorde att jag fick upp ögonen för problemet var att en kväll då jag inte fått i mig något socker började må otroligt dåligt fysiskt. Jag kände mig sjuk och något var otroligt fel i hela kroppen. Jag tog fram godispåsen och började äta och då mådde jag bra igen, allting försvann. Då insåg jag att något inte stod rätt till, att jag var beroende. För fick jag inte socker på en dag fick jag abstinens, jag kunde känna mig sjuk, bli irriterad, få ångest eller vad som helst. Sockret blev en drog för mig.

Sockerberoende kan liknas med ett drogmissbruk. För när du äter socker producerar kroppen dopamin vilket är desamma som vid andra droger. Det ger signaler att du bara vill ha mer. För mycket socker kan leda till en rad med sjukdomar då det vita sockret kan skada organen enormt. 

Jag bestämde mig iallafall för att göra något åt det. För det var fel, det kunde inte fortsätta såhär. Jag kunde inte må såhär dåligt. Så jag drog ner på sockret och började träna. Och det var ett av mina livs bästa val. För det fick mig att må bättre. Och idag mår jag bättre än någonsin. 

Jag skulle aldrig utsätta min kropp för det igen. Jag är idag väldigt noga med att hålla en hälsosamlivstil och det sker ganska naturligt för mig nu. Det går att avvänja sig från socker och när du väl har slutat tappar du suget. Du måste bara lära din kropp vad som är bra att äta och vad som inte är lika bra. Jag känner sällan sockersug numera, jag äter någongång ibland. Men godis äter jag aldrig. Finns verkligen ingen lust i mig att köpa en påse lösgodis, numera gör det mig mest äcklad. Jag äter mörk choklad helst om jag vill ha lite socker eller naturgodis eller lite Ben and Jerrys. Men allt är i normala mängder som gör mig och min kropp bara gott. Jag äter såsom jag vet att jag mår bra av. 

Det går att må bra igen, det går att hitta DIN livsstil som du mår bra av. Det tog en tid för mig, men nu vet jag exakt hur jag vill leva. och det är den här hälsosamma livsstilen som jag har nu. För det är precis vad det är, en livsstil som ska fungera livet ut. 

 

 

 

Aldrig mer anorexia

Fick en kommentar med några frågor. 

1. Bästa med att vara frisk från ätstörningen?
Det är jättesvårt att bara ge ett svar för det finns så mycket. Bara det att jag aldrig mer skulle välja ett liv i ätstörningens tecken är ju ett bevis på hur mycket bättre ett friskt liv är. Det trodde jag aldrig när jag var fast i sjukdomen, jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär.

Men det bästa med att vara frisk är att man får chansen att skapa sig ett värdigt liv. Du kan göra precis det du vill göra, du orkar göra en massa saker och ingen ätstörning är i vägen eller behandlare som säger stopp, du är inte i tillräckligt bra skick osv..Du har nu chansen att leva DITT liv. Människor i din omgivning vågar lite på dig igen. Det är ingen som behöver kontrollera att du äter för det gör du av egen vilja på automatik. Du slipper tänka på mat hela tiden, din hjärna orkar fokusera på så mycket mer nu. 

2. Svårast att sluta med?
Det svåraste var att sluta kompensera. ( svält) Att sluta fuska. Ta lite mindre, hoppa över någon måltid där. Att hitta en balans i mitt ätande, att släppa kontrollen över maten, det var absolut svårast. 

3. Enklast att sluta med?
Ingenting är lätt i en tillfrisknadsprocess. Det är ett helvete att bli frisk från en ätstörning. Men med tanke på allt annat i processen så är det lättaste att bryta svälten på ett eller annat sätt. Och även om det var supersvårt för mig att ibland fick det ta till våld eller det tog mycket längre tid för mig att börja följa matschemat så var det ändå det minst svårast. 

4. Mest saknade från tiden som ätstörd?
Jag vet inte om jag saknar något så. Men en grej är gemenskapen med alla andra sjuka. Även om det kanske var fel så hade man en extrem stark gemenskap och en stor vänskapskrets. Annars så saknar jag att ha något att ta till när livet blir jobbigt. En livlina. 

5. Bästa från ditt friska liv?
Att jag lever. Att jag är full på energi. Att jag har träningen och drömmar. Att jag har min pojkvän, min vovve och hästarna. Att jag har sådant som är mycket mer värt än ett liv med anorexin. 

6. Vad saknar du minst från anorexin?
Det jag saknar minst är den där tomheten. Den där känslan då du är helt tom, orkar inte känna någonting. Du du är så fysiskt sjuk att du inte orkar resa dig från sängen. Att du inte bryr dig om du skulle dö. Det är det värsta och det vill jag aldrig uppleva igen. 

Självskadebeteende

Någon som såg Uppdrag Granskning om tjejer med självskadebeteende om vårdas på rättpsyk? Om inte så finns repotaget HÄR.

Jag tyckte det var väldigt bra av Uppdrag Granskning att ta upp detta till ytan. Att detta är ett problem som finns bland oss i vårt samhälle. Men det var väldigt hemskt att se , att detta faktiskt är något som förekommer. Jag har själv aldrig vårdats på rättpsyk ( tack o lov) men jag var sjuk i många år i självskadebeteende och ätstörningar och jag vet hur svårt det är att behandla självskadebeteende. Jag har legat inlagd med tvångsvård och blivit utsatt för tvångsåtgärder som fasthållning av flera personal och legat fastspänd i bältesäng ett flertal gånger under kort tid. Men detta var pga min ätstörning då de var "tvugna" att spänna fast mig för att ge mig sondnäring. 

I självskadebettendet har jag aldrig egentligen fått någon riktig hjälp. Personalen lindade mina armar och jag rev upp för att skada mig på nytt. Under mina svältperioder i anorexin blev självskadandet mindre men så fort jag började äta igen och må sämre psykiskt så kom beteendet tillbaka. Och ärligt talat så vet jag inte vad man kan göra för att hjälpa en person med självskadebeteende, för att gipsa armar och bälta gör ju inte beteendet mindre, snarare värre tror jag. Ibland behövs tvångsåtgärder för att rädda liv. Men det måste finnas lösningar som lindrar beteendet, för det är just vad det är , ett beteende. Ett destruktivt beteende. För om du stretar emot patienten hela tiden och bara använder dig av tvångsåtgärder mot patienten så kommer självskadebeteendet bara förstärkas. Som de sa i programmet att när flickan rymde så sprang de MED henne istället för att jaga henne. Eller han som sa att man följde med i rörelserna istället för att hålla fast. Det handlar om att hitta ett lugn för att sedan kunna bryta beteendet. Men det är svårt, jävligt svårt. 

Sen är självklart alla patienter individer med olika svårigheter och fungerar på olika sätt. Men tvång ska inte vara lösningen utan det måste finnas andra sätt man kan göra. Och att låta en kvinna vara fast i gips är helt ofattbart i mina öron, det är förnedring på högsta nivå. 

Självskadebeteende är väldigt svårt att behandla. Du måste verkligen finna viljan själv att sluta. Och även om du vill så kan du ändå inte sluta när ångestpåslagen blir för höga. Så vad ska personalen och anhöriga göra? Men det handlar om att lära sig bryta ett beteende. 

Jag vet inte om jag kan påstå att jag är fri från mitt självskadebeteende. Vet inte om jag någonsin kommer våga påstå det. Men har inte rört ett rakblad på väldigt väldigt länge.  Men jag får impulser men jag kan hantera dem nu. Men jag vet också att jag kan få återfall och så är jag där igen. Jag litar inte alls på mig själv i det. Och det är ju det som är så komplicerat med psykiska problem, man vet aldrig om återfallen kan lura bakom hörnet. Men än så länge har jag kunnat hantera det. 

Men vad tyckte ni om Uppdrag Gransknings repotage? Och hur tycker ni att man ska behandla svårt sjuka självskadepatienter? Är tvångsåtgärder rätt? Är det bra att placera dem på rättpsyk? 

Min historia del 1

Här kommer första delen i min sjukdomshistoria som har varit efterfrågad. 

Jag var som vilket barn som helst när jag var liten. Eller snarare som vilket skilsmässobarn som helst. Eller vilket skilsmässobarn som helst som bodde varannan helg hos pappa istället för varannan vecka. Men tro mig, det var inget jag led av. Det fungerade utmärkt och jag trivdes bra så. Jag hade en fin relation till min biologiska pappa på den tiden.

Mina föräldrar flyttade isär innan jag ens hunnit fylla två år och då kom Mats in i mitt liv som kom att bli min fadersgestalt. Den jag ser som min pappa.

 

Jag tänker inte gå in på vad som hände mellan mig och min biologiska pappa, vad han gjorde mot mig för jag är inte tillräckligt stark för att vara öppen om det. Jag förstår bara inte hur man kan göra så mot sin enda dotter. I skolåldern började jag må dåligt och trodde att det var bättre om jag inte fanns. Jag kunde få sådana attacker att mamma och Mats var tvungna att hålla i mig hårt medan jag skrek och försökte x antal gånger att rymma hemifrån.

Men jag hade också en bra uppväxt, precis som vilket barn som helst. Jag hade en familj som faktiskt brydde sig om mig och vi gjorde saker som vilken annan barnfamilj som helst. Jag fick oftast det jag pekade på och på julafton var högen av julklappar nästan äckligt hög. En julafton fick jag upp mot 40 julklappar endast till mig. Så nog fick jag en bra uppväxt och visst blev jag bortskämd. Min biologiska pappa skämde också bort mig i matriella ting. Han kunde köpa dyra saker om han hade dåligt samvete, eller bara för att ersätta kärlek med pengar och saker. Dock var det ju hans kärlek jag ville ha, sakerna kunde aldrig ersätta kärleken och uppmärksamheten som jag behövde av honom. Jag tror folk som haft en uppväxt med dålig ekonomi har svårt att förstå att även fast jag fick alla dessa fina saker så räckte inte det till. Och det här skedde som mest under min tonårstid. 

Då jag började åk 6 bytte jag skola. Det var här ätstörningen började för första gången bosätta sig i mitt huvud. Jag behövde bekräftelse, jag trodde att allt med pappa handlade om att det var fel på mig. Jag trodde att om jag ändrade på min kropp skulle allting bli bra. Bara lite smalare och jag skulle bli älskad. Jag sökte efter pappas uppmärksamhet. Jag hade heller inte lyckats skaffa några nya kompisar i den nya skolan, det gjorde också att jag ville förändra mig själv. Jag trodde att jag inte fick några kompisar för att jag var för tjock eller för ful. Men jag var inte tjock, jag såg ut som vilken normal tolvåring som helst.  Därför försökte jag äta mindre. Men jag misslyckades. Så jag kompenserade på olika sätt. Om jag bara hade vetat då att önskan om plattare mage och mindre omkrets om låren och bara en önskan att förändra mig själv skulle leda till år av helvete. Att hela tonåren skulle bestå av en kamp.

Jag fick också diagnosen ”skolios” och fick börja använda en korsett. Men vägrade såklart använda den i skolan då jag inte ville se annorlunda ut. Så jag använde den nattetid under i princip hela högstadiet.  I sjuan trivdes jag jättebra i skolan och hade träffat nya vänner. Men jag avskydde fortfarande min kropp.

I åttan gick ätstörningen utför. Jag åt nästan ingenting på dagarna och det syntes på min vikt. I åttan gör ju alla en hälsoundersökning och skolsyster oroade sig över att jag låg en bra bit under i min kurva. Hon frågade hur jag åt och hur jag mådde och jag ljög och sa att allt var bra. Men sanningen var att jag var helt besatt i siffror. Jag var besatt i vikt, i BMI och hur jag åt. Det var otroligt viktigt för mig att ha lägst BMI och att vara smalast. Därför tog jag reda på vad mina kompisar vägde och hur långa de var så att jag kunde jämföra deras med mitt.  Jag förstod inte hur sjukt detta beteende var, men jag hade kontrollen och det fick mig att må bra. Det enda som egentligen kunde se igenom fasaden var Paulina, hon påpekade att jag  knappt åt någonting och sa att min magsäck kommer krympas och att jag kommer bli mätt på ingenting. Hon var den första som överhuvudtaget reagerade. Paulina är den vän idag som fortfarande kan se igenom min fasad.  En tid senare var jag på vårdcentralen med mamma för att jag hade ont i kroppen. Jag hade ingen tanke på att det kunde vara en biverkning på mitt ätande. När läkaren hade undersökt mig pratade han med mamma om att jag kunde ha en ätstörning, anorexi. Men mamma sa bara att nej hon har inga problem och hon är smal pga korsetten. ”SMAL?!, jag är inte ett dugg smal, jag är tjock ju”, tänkte jag men höll tyst.


Kreta, Juni 2007

I nian började jag må riktigt dåligt.  Skolpressen satte igång en enorm ångest i mig som jag inte kunde hantera. Det var här, femton år gammal som mitt självskadebeteende satte fart.  Jag började skära mig och efter ett par gånger började jag få ut något av det, det var som den inre smärtan som jag hade svårt att hantera blev hanterbar. Smärtan flöt ut via blodet och på så sätt kunde jag kontrollera den.  Nian flöt på och stressen tog sig på mig med alla betyg och allt plugg. Ibland fick jag sitta nätterna igenom för att bli klar. En dag fick jag göra två prov direkt efter varandra. Så stressen var oundviklig och jag skar mig då och då. Men det var ingenting med tanke på hur det beteendet skulle komma att utvecklas senare.

 I slutet av nian gjorde jag även en magundersökning då man blir nedsövd och får en slang i magen. Då jag hade stora magproblem och fick ont i magen av att äta. Under våren och sommaren fick jag då utesluta laktos i all kost. Det blev en sommar helt utan glass och andra mjölkprodukter.

Jag fick även ta bort min korsett i nian och var på min sista skolioskontroll. Sedan kom äntligen sommarlovet och jag gick ut nian. Jag hade ett bra sommarlov och hann även med att bli vegetarian den sommaren.  Dels för djurens skull men även en stor del för att bli smalare. Jag trivdes inte alls i den kroppen jag hade nu. Sen började jag gymnasiet och det var då det riktiga helvetet började.


2008

Fem år senare..

Idag den 27 Augusti är det fem år sedan jag blev inlagd för första gången. Det är också ungefär fem år sedan jag fick diagnosen anorexi på papper som jag bara fått muntligt  några år innan. Men nu var jag plötsligt diagnotiserad på papper. Idag är jag som ni vet frisk från min anorexi men det har varit en kamp att ta sig hit. Ett riktigt jäkla helvete.  I alla dessa år har jag åkt in och ut på sjukhusbehandlingar, jag har mått så otroligt dåligt och utsatt min kropp för det värsta tänkbara man kan göra. Jag har hatat mig själv och haft sån ångest så det inte går att beskriva. 

MEN. Idag mår jag för det mesta bra. Jag tog mig ur helvetet. Jag blev frisk. Allt handlade om att inte ge upp, att alltid fortsätta kämpa. Det går att bli frisk, det går att må bra. Och det absolut viktigaste - DET GÅR ATT HITTA TILLBAKA TILL ETT VÄRDIGT LIV! 

TBT Ätsörning

Nästa vecka åker jag med familjen till ett varmt ställe. Sist vi var på en sådan semester var fem år sedan då vi bilade genom Europa och stannade i Frankrike och Italien. Jag var nygligen sjutton år fyllda då och så jävla fast i anorexin. Jag gick ner massor i vikt under den här resan och jag kompenserade allt jag åt. OM jag åt. Tittar ni i mina ögon på översta bilden kan man se hur jäkla dåligt jag mådde. 

Det här året kommer det bli annorlunda. Idag är jag frisk, mår bra och äter utan ångest. I år kommer jag kunna njuta av vår familjeresa. Bara må bra utan att en röst i mitt huvud bestämmer. I år kommer jag få uppleva resan till fullo som jag inte kunde sommaren för fem år sedan. Det ska bli så jäkla härligt att åka på en sån här resa nu när jag verkligen kan njuta av den. Längtar så mycket tills nästa vecka! 

Pyss

Ett år har passerat..

 
För ett år sedan fick jag min friskförklaring. Då fick jag för första gången ett bevis på att jag blivit frisk. Jag hade ingen diagnos på mig längre - "A" hade satt AN1 och jag var helt frisk. Underbar men läskig känsla.
 
Under det här året har det hänt mycket- otroligt mycket. Jag har släppt min ätstörda identitet och hittat vem den friska och normala Angelica är. Jag har hittat till träningen och skapat ett eget nytt och friskt liv. Jag har slutat självskadat och jag har stått upp mot motgångar. Jag har hittat vilka personer jag vill vara omkring och vilka som inte behövs i mitt liv längre även om jag kan sakna dem med. 
 
Jag känner att jag har blivit så pass frisk jag aldrig trodde jag skulle bli. Även i motgångar och jobbiga perioder så har jag klarat av det ur ett friskt perspektiv. Allt är så mycket annorlundare nu och jag skulle aldrig i livet gå tillbaka till ett liv med anorexi. Never ever! Det är verkligen häftigt hur allting kan förändras och hur jag klarat av att hitta och lära känna nya , friska jag. Coolt! 
 
Pyss

Please don't try so hard to say goodbye

Tre iphonepics från dagen.
 
 Onsdag 9 April 2014
Idag var dagen då jag skulle till ett ställe jag inte varit på ett år, till ett ställe som väcker mycket känslor. Det där stället där jag var mycket när jag mådde dåligt. Men där jag ändå fick den hjälp jag behövde för att kunna vara där jag är idag. Nämligen Capio Anorexi Center. Jag skulle på stepwise uppföljning - sjunde gången gillt nu. Två gånger på Scä och nu fem gånger på capio. Men nu är jag nog helt klar, förhoppningsvis. 
 
Iallafall så åkte jag till Sollentuna, och jag var så sjukligt nervös - tusen jäkla tankar snurrade i mitt huvud. Vad skulle hon tycka? Hur skulle det gå? Vad skulle jag känna? Jag kom dit och vi snackade först om året som gått, eller jag fick sammanfatta det lite. Och sen skulle jag ta en vikt - den där jäkla ångestvågen. Och att bara gå in i det där rummet känns det som att jag är en av hennes patienter igen. USCH! Jag hade ingen aning om innan vad vikten skulle stanna på då jag inte vägt mig på över ett år typ. Och jag har inte brytt mig heller om att veta. 
 
När siffrorna visades på displayen var reaktionen starkare hos henne än hos mig. ( Henne = min fd behandlare) Jag tänker inte säga några siffror men enligt henne var jag för lågviktig nu. Inte så att det är farligt för min kropp men med den vikten har jag större risk för att bli sjuk igen, tydligen. -_- Förra årets vikt kunde hon acceptera även om det var lite undervikt men inte riktigt den här lite lägre vikten. Aja, jag kunde inte brytt mig mindre. Jag har ögon att se med, jag vet att jag är ganska smal, men jag är ju inte sjukligt smal. Men ärligt så är det så jävla skönt att inte bry sig om några siffror på en våg. Att bara låta siffrorna flyga förbi och känna " jag kunde inte bry mig mindre". Så jävla skönt. 
 
Sen blev det stepwise. Allt det där vanliga. Jag fick friska resultat iår också. Enligt henne så är det bara vikten som är ett litet problem, dock satte hon AN2 iår istället för AN1, men endast pga min vikt, den psykiska biten är helt bra. Så tro inget annat. 
 
 
Sen snackade vi lite mer på hennes rum. Lite matsnack typ, haha! Bästa är ändå att jag inte behöver göra någonting åt min vikt bara för att hon säger det. Jag mår ju bra och trivs som det är nu.  Det är faktiskt bara en siffra. Och jag orkar inte lägga ner den energin heller.  Som hon sa att om jag känner att jag  vill göra något åt det så vet jag hur jag ska göra. 
 
Lång text - men behövde få ner allting bara. 
 
Pyss
 
Upp