Angelica Granström

Love me like you do ♡

Kärlek. Vad är kärlek? Min lärare i mellanstadiet frågade min klass en gång " Hur vet man att man är kär?" Till svar fick han " Är man kär så är man kär" Ett enkelt svar från en elvaåring men så sant. För kärlek handlar om känslor. Starka känslor för en annan människa. Kärlek är ingenting man kan förklara för det är något du känner. Men nu tänkte jag inte prata om kärlek och hur underbart eller svårt  det är utan vad kärlek är ur mitt perspektiv. 

Jag har alltid haft svårt att lita på människor. Det grundar sig mycket i min uppväxt och min relation med min biologiska pappa. Men under tonåren har jag haft ett flertal antal pojkvänner men ingen jag riktigt vågat släppt in helt och hållet. Det har alltid varit på avstånd och när de börjat komma förnära och passera min gräns har jag gjort slut. Jag har inte kunnat hantera det. Att låta en annan människa komma för nära mig psykiskt har skrämt mig så jäkla mycket. Jag har alltid puschat iväg dem. Och det har aldrig varit personligt mot dem, det har bara varit lättare så. 

Förra sommaren träffade jag Rickard - min nuvarande pojkvän. Jag var inte riktigt redo att inleda en relation även om jag hade varit singel i nästan 2 år då. Men det skrämde mig så mycket. Även om jag tyckte så jäkla mycket om honom så var jag samtidigt så jäkla rädd. Jag var nära att backa ur flera gånger men som tur var hade jag mamma. Mamma stöttade och puschade mig att fortsätta våga och jag tog mig över tröskeln och det är jag så tacksam över idag. 

På samma sätt som jag aldrig låtit killar komma för nära mig känslomässigt så har jag aldrig känt mig beroende av någon kille tidigare. Det har alltid varit på mina villkor och om jag inte känner för det längre har det tagit slut. Jag har sårat så många killar genom åren utan att egentligen vilja det eller vara en elak bitch. För innerst inne var jag aldrig sån utan mådde inte bra och var rädd. Jag har också alltid känt mig " självständig" och en kille skulle aldrig få styra mig på något sätt. Men idag vet jag att det handlar inte om att styra någon annan utan det handlar om känslorna man har för varandra när de blir sådär pass starka, när kärleken blir så pass stark så man tror den ska slå allt då spelar det andra ingen roll längre. 

Jag tror också jag bara varit riktigt kär två gånger i mitt liv. Första gången Martin som jag var tillsammans med när jag var sexton-sjutton år, och sen nu i Rickard. Jag vet inte vad jag hade för förvirrade känslor med de andra men jag var aldrig kär på riktigt. 

Allt är så annorlunda den här gången. Jag älskar honom så otroligt mycket och det känns som jag aldrig skulle klara mig utan honom. Om två dagar har vi varit tillsammans i ett år men det känns som det alltid har varit vi och jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan honom. Han är den enda jag vill ha och att förlora honom skulle bryta ner mig totalt. Hur stora bråk vi än har så är det som att kärleken är starkare. Det bästa med vår relation är att det är inte bara sex, kärlek och romantik ( även om det är mycket det också såklart)  utan det är också en stark vänskap. Vi har gjort så mycket roliga saker tillsammans och jag kan prata med honom om nästan allting. Mår jag dåligt vänder jag mig till honom och det har jag aldrig kunnat göra med någon annan pojkvän tididgare. Jag har pratat med honom om allt från min biologiska pappa, till anorexin eller andra svårigheter. Och jag har gråtit ner hans tröja när allt varit jobbigt.  Han är verkligen något av det bästa jag har och han har lärt mig att det går att lita på människor. Jag har för första gången släppt in en kille helt och hållet, jag litar på honom och kärlek skrämmer mig inte längre. 

 

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas