Angelica Granström

Min historia del 1

Här kommer första delen i min sjukdomshistoria som har varit efterfrågad. 

Jag var som vilket barn som helst när jag var liten. Eller snarare som vilket skilsmässobarn som helst. Eller vilket skilsmässobarn som helst som bodde varannan helg hos pappa istället för varannan vecka. Men tro mig, det var inget jag led av. Det fungerade utmärkt och jag trivdes bra så. Jag hade en fin relation till min biologiska pappa på den tiden.

Mina föräldrar flyttade isär innan jag ens hunnit fylla två år och då kom Mats in i mitt liv som kom att bli min fadersgestalt. Den jag ser som min pappa.

 

Jag tänker inte gå in på vad som hände mellan mig och min biologiska pappa, vad han gjorde mot mig för jag är inte tillräckligt stark för att vara öppen om det. Jag förstår bara inte hur man kan göra så mot sin enda dotter. I skolåldern började jag må dåligt och trodde att det var bättre om jag inte fanns. Jag kunde få sådana attacker att mamma och Mats var tvungna att hålla i mig hårt medan jag skrek och försökte x antal gånger att rymma hemifrån.

Men jag hade också en bra uppväxt, precis som vilket barn som helst. Jag hade en familj som faktiskt brydde sig om mig och vi gjorde saker som vilken annan barnfamilj som helst. Jag fick oftast det jag pekade på och på julafton var högen av julklappar nästan äckligt hög. En julafton fick jag upp mot 40 julklappar endast till mig. Så nog fick jag en bra uppväxt och visst blev jag bortskämd. Min biologiska pappa skämde också bort mig i matriella ting. Han kunde köpa dyra saker om han hade dåligt samvete, eller bara för att ersätta kärlek med pengar och saker. Dock var det ju hans kärlek jag ville ha, sakerna kunde aldrig ersätta kärleken och uppmärksamheten som jag behövde av honom. Jag tror folk som haft en uppväxt med dålig ekonomi har svårt att förstå att även fast jag fick alla dessa fina saker så räckte inte det till. Och det här skedde som mest under min tonårstid. 

Då jag började åk 6 bytte jag skola. Det var här ätstörningen började för första gången bosätta sig i mitt huvud. Jag behövde bekräftelse, jag trodde att allt med pappa handlade om att det var fel på mig. Jag trodde att om jag ändrade på min kropp skulle allting bli bra. Bara lite smalare och jag skulle bli älskad. Jag sökte efter pappas uppmärksamhet. Jag hade heller inte lyckats skaffa några nya kompisar i den nya skolan, det gjorde också att jag ville förändra mig själv. Jag trodde att jag inte fick några kompisar för att jag var för tjock eller för ful. Men jag var inte tjock, jag såg ut som vilken normal tolvåring som helst.  Därför försökte jag äta mindre. Men jag misslyckades. Så jag kompenserade på olika sätt. Om jag bara hade vetat då att önskan om plattare mage och mindre omkrets om låren och bara en önskan att förändra mig själv skulle leda till år av helvete. Att hela tonåren skulle bestå av en kamp.

Jag fick också diagnosen ”skolios” och fick börja använda en korsett. Men vägrade såklart använda den i skolan då jag inte ville se annorlunda ut. Så jag använde den nattetid under i princip hela högstadiet.  I sjuan trivdes jag jättebra i skolan och hade träffat nya vänner. Men jag avskydde fortfarande min kropp.

I åttan gick ätstörningen utför. Jag åt nästan ingenting på dagarna och det syntes på min vikt. I åttan gör ju alla en hälsoundersökning och skolsyster oroade sig över att jag låg en bra bit under i min kurva. Hon frågade hur jag åt och hur jag mådde och jag ljög och sa att allt var bra. Men sanningen var att jag var helt besatt i siffror. Jag var besatt i vikt, i BMI och hur jag åt. Det var otroligt viktigt för mig att ha lägst BMI och att vara smalast. Därför tog jag reda på vad mina kompisar vägde och hur långa de var så att jag kunde jämföra deras med mitt.  Jag förstod inte hur sjukt detta beteende var, men jag hade kontrollen och det fick mig att må bra. Det enda som egentligen kunde se igenom fasaden var Paulina, hon påpekade att jag  knappt åt någonting och sa att min magsäck kommer krympas och att jag kommer bli mätt på ingenting. Hon var den första som överhuvudtaget reagerade. Paulina är den vän idag som fortfarande kan se igenom min fasad.  En tid senare var jag på vårdcentralen med mamma för att jag hade ont i kroppen. Jag hade ingen tanke på att det kunde vara en biverkning på mitt ätande. När läkaren hade undersökt mig pratade han med mamma om att jag kunde ha en ätstörning, anorexi. Men mamma sa bara att nej hon har inga problem och hon är smal pga korsetten. ”SMAL?!, jag är inte ett dugg smal, jag är tjock ju”, tänkte jag men höll tyst.


Kreta, Juni 2007

I nian började jag må riktigt dåligt.  Skolpressen satte igång en enorm ångest i mig som jag inte kunde hantera. Det var här, femton år gammal som mitt självskadebeteende satte fart.  Jag började skära mig och efter ett par gånger började jag få ut något av det, det var som den inre smärtan som jag hade svårt att hantera blev hanterbar. Smärtan flöt ut via blodet och på så sätt kunde jag kontrollera den.  Nian flöt på och stressen tog sig på mig med alla betyg och allt plugg. Ibland fick jag sitta nätterna igenom för att bli klar. En dag fick jag göra två prov direkt efter varandra. Så stressen var oundviklig och jag skar mig då och då. Men det var ingenting med tanke på hur det beteendet skulle komma att utvecklas senare.

 I slutet av nian gjorde jag även en magundersökning då man blir nedsövd och får en slang i magen. Då jag hade stora magproblem och fick ont i magen av att äta. Under våren och sommaren fick jag då utesluta laktos i all kost. Det blev en sommar helt utan glass och andra mjölkprodukter.

Jag fick även ta bort min korsett i nian och var på min sista skolioskontroll. Sedan kom äntligen sommarlovet och jag gick ut nian. Jag hade ett bra sommarlov och hann även med att bli vegetarian den sommaren.  Dels för djurens skull men även en stor del för att bli smalare. Jag trivdes inte alls i den kroppen jag hade nu. Sen började jag gymnasiet och det var då det riktiga helvetet började.


2008

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas