Angelica Granström

Svar på Frågestunden - Del 1

Här kommer första delen av svaren. Jag har delat upp det i kategorier. De två första delarna handlar om anorexin och sen blir det övriga frågor. 

Svar på Frågestund Del 1 - Anorexi, sjukdom & mående

 

Hur gjorde du för att bli fri från ätstörningen?

Det finns inget ”såhär gör man” och jag har heller inget direkt och klart svar på hur jag gjorde för att bli fri. Det finns mallar som man kan utgå efter som jag gjorde. Dvs. att äta. Äta efter matschema, dricka näringsdrycker och få en friskare vikt. Det är förutsättningarna för att du någonsin ska kunna bli fri. Jag utgår också från att du verkligen vill bli frisk, det är superviktigt att du vill bli frisk för din egen skull och inte för din familjs skull tex.  Sedan gäller det att gå emot alla rädslor, om du är rädd för godis – ät godis. Om du är rädd för att äta bland folk – ät bland folk.  Jag tror mycket på att avdramitisera det man tycker är jobbigt.

Det viktigaste av allt tycker jag är att man måste bli frisk och fri på sitt eget sätt. Allt funkar inte för alla, när du är i det läget i tillfrisknaden så måste man försöka hitta sitt eget sätt som jag gjorde. Du måste förstå vad det är du behöver för att bli fri. Jag började med att släppa matschemat. Men det var fortfarande något som satte käppar i hjulet och jag hade fastnat. Jag hade turen att ha en egen lägenhet då och en bästa vän som hjälpte mig och i princip bodde med mig. Det var där jag förstod att jag behövde släppa kontrollen, släppa anorexin. Jag behövde äta. Äta allt. Så mycket jag ville så som jag aldrig tidigare ha kunnat göra. Så som jag säkert hade gjort om jag inte valt anorexin i fjortonårsåldern. Jag och Jossan ”munchade” sötsaker varje kväll det jullovet.  Det var precis det jag behövde just då för att ta sista steget.  Jag släppte kontrollen. Jag avdramatiserade maten och där släppte anorexin min hand.

Kom ihåg att i slutet måste man hitta sitt eget sätt att bli fri på. Du måste lära dig se vad det är just du behöver göra. Jag behövde äta massor.  När du är där, ta reda på vad just du behöver.

Mår du helt bra idag?

Från anorexin? Ja. Där mår jag helt bra. I övrigt så pendlar det lite upp och ner som det gör i ett friskt liv. Det händer saker i livet som är jobbiga och gör ont och då är det klart att jag mår dåligt. Men jag mår ju också bra. Ingen människa mår helt bra jämt. Dock har jag kanske lättare att dippa och må sämre pga att jag är annorlunda. Min hjärna fungerar lite annorlunda. ( Borderline) Men numera håller jag det så stabilt jag bara kan. Men jag mår bättre än vad jag någonsin gjort.

Har du varit inlagd tillsammans med Joanna Nordström?

Nej, det har jag inte.

Har du någon mat du är rädd för fortfarande?

Nej, det finns inte någon mat som jag är ”rädd” för längre. Idag äter jag all mat jag tycker om utan ångest. Dock skulle jag aldrig kunna svepa en näringsdryck igen, haha!

Vad tycker du om recovery konton på instagram? Tycker du det är bra eller dåligt?

Jag tycker inte alls om recovery konton på intstagram. Jag tycker det bara späder på det sjuka  ännu mer. Med ett recovery konto skapar du en identitet som ätstörd. Ätstörningen är en sjukdom du har inte den du är. Kom ihåg det! Sen får du nästan bara följare som också är sjuka, ni matar bara på er sjukdom ännu mer när ni skriver, pratar och lägger upp bilder som bara handlar om er sjukdom.  Sen är triggers så otroligt lätt och gör att ni bara får varandra att må dåligt. Kortfattat så tycker jag att det är fel och kommer bara göra er sjukare.

Vad är det du tycker är bra med capio? Varför ska man söka dit?
Först ska jag säga att jag hade nog aldrig kunnat bli frisk utan deras hjälp. De hjälpte mig otroligt mycket. Till stor skillnad från SCÄ. Det som är bra med Capio är först och främst personalen. Jag har svårt att lita på människor men de kunde få min tillit. Min behandlare i öppenvården fick deifinitivt den. Personalen på Capio är också väldigt profetionella och vet exakt vad som behövs göras. Och istället för att använda sig av fysiskt våld och tvång så vet de hur de ändå ska göra för att få en att äta och följa behandlingen. Deras terapigrupper är väldigt bra och jag har lärt mig otroligt mycket som jag fortfarande har nytta av idag. Det är också alltid bra arbete och de ställer krav när det behövs och blir utmanad att gå emot sina rädslor vilket för en framåt mot det friska. 

Man måste vilja bli frisk för att gå på capio och det ser jag att du verkligen vill så tycker definitivt att du ska söka dit. Det bästa med Capio är att de tar emot en när man faller. De lät mig aldrig bli sådär sjuk som jag var när jag kom dit efter jag varit på SCÄ. Scä såg på men Capio fångade upp mig.


Capio 2011

 

Hur känns det att vara i slutenvård och dagvård både på capio och scä?

Slutenvården på Scä är hemsk. Det var i alla fall min upplevelse. Det enda jag upplevde där var tvång, våld och ångest. En stor fet dörr stängde oss utanför omvärlden och höll andra borta från att komma in. De enda som kunde ta sig in och ut var personalen som använde säkra passeringskort. Besökare fick vänta vid dörren och smyga ut alla samtidigt när tiden var inne och någon kunde släppa ut dem. Ett fängelse helt klart. I undersökningsrummet fanns det en säng med hårda bälten om man skulle vägra för mycket. Om de fick chansen att utnyttja LPTet till fullo. Personalen fick i princip utnyttja så mycket tvång de ville mot mig så länge jag fick i mig flytande näring.

Dagvården på Scä är inte dess bättre. Jag gick på Frej som hette Dvea först. Nu vet jag fan vad det heter. I alla fall är det den dagvården man går måndag-fredag  från morgonsamling till eftermiddagsmellis. Där fick jag chansen att gå i Scä skolan vilket var bra. Det är inga fysiska tvång på dagvården men personalen var verkligen inte bra. Då var personalen på slutenvården mycket bättre. På dagvården var de oproffetionella och sårade mig gång på gång.  Jag som redan hade svårt att lita på människor tappade ännu mer tillit. Det var svek, saker de sa till mig sårade mig. Och de gjorde mig mest ledsen. Jag var nästan bara ledsen när jag var där. Dock fanns det fina medpatienter som lyfte upp vardagen. Och en jättefin personal. Leon. Han var underbar. Han fick min tillit och han tog den med respekt och hjälpte mig otroligt mycket.

Slutenvården på Capio har inget tvång. Dörren är upplåst och man kan smita ut om man vill, så länge inte någon personal ser. Vilket jag och några andra gjorde lite för ofta, haha. Det var självklart otroligt jobbigt där just för att jag var tvungen att gå emot anorexin men jag kände mig alltid trygg med personalen och med patienterna.  Jag ville inte därifrån. Jag hade hittat några som hjälpte mig. Jag hade många bra stunder på avdelning 51 som lyste upp allting i det där mörka jag hade inom mig.

Jag har gått två dagvårdar på Capio. Först dagsjukvården sommaren & hösten 2011. Hur kändes det att va där då? Otroligt jäkla skitjobbigt. Där började den riktiga kampen. Men alla patienter var underbara och fick bra kontakt med dem. Det var lite som att gå i en skola eller dagis som vi kallade det, haha. Hade en bra behandlare också. Men det kändes såklart jobbigt att vara där. Och ibland avskydde jag allt och alla men något fick mig ändå att åka dit varje dag. För jag visste att där såg de mig. Där fick jag synas.

Dagvården i sollentuna gick jag slutet av sommaren och halva  hösten 2012. Där går man ju bara halvdagar. Psykiskt sätt var jag mycket friskare än tidigare. Men behövde jobba med vikten och hitta tillbaka till ätandet. Men hade inte lika mycket förbjudet och allt var annorlunda. Jag hade kvar min gamla behandlare från öppenvården och hon är alltid underbar. Så det var bra. Annars avskydde jag att va där. Jag hade ju skapat mig ett liv utanför sjukhuset, det var där jag ville vara, men jag visste också att om jag inte gick dit skulle allt gå åt helvete. Så att va där var bara jobbigt och irriterande.


Grekland 2014

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas