Angelica Granström

Svar på frågestund - Del 2

Svar på Frågestund Del 2 - Anorexi & Sjukdom

 

Hur känns det med sond?
Det är obehagligt, tänk dig själv att ha en jäkla slang genom näsan, halsen , ner i magen. Usch. Det gör ont ibland, efteråt blir man öm. Dessutom hamnade den fel en gång så att jag höll på att kvävas och det var riktigt läskigt.  När sondnäringen åker ner så känns det som en kall ström genom halsen ungefär. Sondmatning är verkligen ingenting jag rekommenderar. Då är näringsdrycker så mycket bättre!

Hur känns det att svimma?
Det känns inte så mycket. Det går sjukt snabbt och plötsligt vaknar man på golvet i chock och förstår knappt vad som hänt. Det enda jag kände innan var illamående och yrsel. Sen PANG och jag vaknar ett tag senare på golvet.

Kräktes du ofta?

Nej, jag hade inte den problematiken. Visst hände de ett par gånger, när jag fick så mycket ångest att jag inte kände något annat val. Men det var bara enstaka tillfällen.

Om du skulle gå tillbaka vad hade du gjort annorlunda?
Jag ska inte säga att jag ångrar att jag blev sjuk, för det gör jag inte. Tack vare min sjukdom så växte jag som person, lärde känna mig själv och lärde mig att inte låta folk trycka ner mig. Dessutom vågade jag stå upp mot min biologiska pappa och det hade jag nog aldrig fått chansen om jag inte blivit sjuk. Och se hur mycket vår relation egentligen betydde för honom. Men om jag skulle gjort något annorlunda så var det nog att inte låta det gå så långt, att ta emot hjälp på en gång istället för att köra tvångsvård och hela skiten. Och kanske sökt hjälp redan i högstadiet då jag blev sjuk för första gången istället för att ignoerera det när läkaren sa det. 

Om du fortfarande hade varit sjuk hade du testat Mando också då eller hur hade du tänkt?

Nej, jag skulle inte ha övervägt att söka till Mando då jag tror att deras koncept inte skulle passa mig alls. Jag behövde inte ännu mer kontrollbehov än vad jag redan hade. Mycket av det som höll mig kvar i anorexin var kontrollen. När mitt liv var kaos var maten och vikten det jag kunde kontrollera. Om jag fortfarande va sjuk skulle jag istället ta en paus från all ätstörningsvård och rannsaka mig själv varför jag ville bli frisk och om jag ville det för min egen skull eller endast för andra. När jag hittat min egen vilja skulle jag ta hjälp av mig själv och det jag lärt mig, kanske av nån organisation och om det inte hjälpte, höra av mig till capio igen och då med förhoppningsvis ett nytt perspektiv.

Väger du mer eller mindre nu än innan du blev sjuk? Alltså följer du din vikt och längdkurva?

När jag blev sjuk i anorexi första gången gick jag i åttan så jag var ju mycket yngre då. Men enligt min vikt & längdkurva så ligger jag nog lite i underkant. Men inte alls mycket. I nian hade jag gått upp lite i vikt och då vägde jag ungefär två kilo mer än vad jag gör nu.

När du hade anorexia åt du sötsaker och godis då? Eller uteslöt du det helt? Hur ofta äter du sötsaker idag?

Ja, jag har kunnat äta sötsaker under den mesta tiden då jag varit sjuk. Det var bara under de värsta perioderna jag inte kunde. Dock har jag haft en lång ”Fear food” lista, men just sötsaker har inte varit det svåraste. Jag var en riktig kaloriräknare när jag var sjuk och räknade allt från yoghurtskedar till tuggummin. Kalorivärdet vägde tyngre än antalet gram fett eller socker. Därför kunde jag äta nåt sött framför nåt nyttigt så länge det innehöll färre kalorier.

Idag fikar jag nästan aldrig. Alltså det närmaste fikat jag kommer är latte eller Frappe. Glass kan jag väl äta hemma. I alla fall så är mitt fikaintag minimalt. Sist jag satt på ett fik var i mars och då fikade jag inte ens, haha. Men latte och Frappe köper jag take away då och då. Övriga sötsaker blir en max två gånger i veckan.  ( fre/lör) Men är jag på semester kan bli oftare. Det varierar lite, jag har ett friskt förhållande till mat och sött så det sker lite av sig själv. I alla fall så äter jag för det mesta väldigt sockerfritt och hälsosamt. Lösgodis har jag inte ätit på typ ett år. Men det är mitt val och min livsstil, sånt man kan göra när man är frisk. Kom ihåg det!



2009

Skulle du kunna tänka dig att jobba med ungdomar som är sjuka i en ätstörning? Varför/varför inte?

Nej det tror jag inte. Inte just nu och inte inom de närmsta åren. Självklart har jag inget emot om någon av er kontaktar mig och kanske vill ha stöd. Jag hjälper mer än gärna till, men inte som ett heltidsjobb. Jag vet vad jag vill göra och det har inte med ätstörningar att göra. För mig känns det som att om jag skulle välja mitt framtidsjobb inom ätstörningsvården så skulle det vara samma sak som att hålla kvar i det sjuka och inte släppa den helt och hållet även fast jag är frisk. Det skulle kännas som att en bit av mig fortfarande vill ha en ätstörd identitet och det vill jag absolut inte! Jag vet att det finns många åsikter inom detta, men det här är min.

Kan du lista upp några saker varför man ska bli frisk från anorexi? Jag känner att jag behöver motivation just nu.

Absolut! Jag vet att det kan vara svårt att hitta motivation när man är fast i det sjuka beteendet men jag ska försöka hjälpa dig lite på traven.

Du förlorar så mycket när du är sjuk i en ätstörning.  Även om du kanske gör friska saker till en viss del så håller det sjuka dig en bra bit tillbaka. Lev livet fullt ut är ett motto man ska leva med. Och det kan man inte om man har en ätstörning.

Har du drömmar? Vad vill du göra i framtiden? Jag kan lova dig att dina drömmar aldrig kommer slå in om du fortfarande är sjuk. Jag hade tex. Aldrig kunnat resa utomlands med min kompis om jag fortfarande varit sjuk och den resan blev oförglömlig. Du vinner så mycket på att bli frisk.

Att trivas med sig själv. Det går att trivas med sig själv. Det går att tycka om sin kropp. Men har en ätstörning infekterat din hjärna så är det omöjligt. Men väljer du den friska vägen så kommer du så småningom kunna tycka om dig själv och din kropp. Och hur härligt låter inte det?

Alla fysiska och psykiska besvär en ätstörning medför minimeras när du blir frisk. Din familj och dina vänner behöver inte oroa sig för att din kropp ska lägga av, eller att du när som helst kan sluta äta igen. Du har inte ångest varje dag. Du kan äta vad du vill när du vill utan ångest eller en elak röst i ditt huvud som straffar dig. Du behöver inte äta efter ett matschema och kan vara spontan och slippa styra ditt liv efter dagens måltider. Du slipper frysa konstant. Du kan leva fritt utan att något eller någon hindrar dig.

Det var några saker som kanske kan ge dig lite motivation. Sen finns det tusen andra saker som är positivt med att bli frisk.

Varför är alla dina gamla bloggar låsta?

För att jag helt enkelt inte vill att någon ska läsa dem. Jag är inte alls stolt över den personen jag var då, hur jag uttryckte mig och skrev om all min ångest öppet för flera hundra läsare om dagen.  Jag vill inte förknippas med den personen längre. För det är inte jag längre. Jag minns hur personalen på avdelning 51 sa att det inte är så bra att blogga om sin ätstörning med risk för att man ska ångra sig i framtiden då man mår bättre. Jag förstod dem inte då, idag gör jag det. Dock har jag kvar dom låsta för att det ändå var en del av mitt liv och det vill jag ändå ha sparat, men jag borde aldrig haft det öppet och tillängligt för så många. Triggerwarning nummer ett på de där inläggen.

Om du skulle följa ditt matschema från capio/scä igen och inte träna alls, skulle du få ångest då?

Åh herregud! Ni anar inte hur mycket jag tänkt på den här frågan. Jättesvårt att komma fram till ett konkret svar. Men det jag vet är att för några dagar utan träning och att äta enligt det där jäkla matschemat skulle jag inte få ångest överhuvudtaget! I Grekland tränade jag inte en enda gång och när man är på semester äter man ju! Och nej, jag fick inte ångest. Det jag tänker på är hur jag skulle känna av en längre tid. Jag tror att det skulle kännas lite jobbigt men inte ångest på det sättet eller den nivån som förut. Hoppas det duger som svar och att ni inte missuppfattar någonting. Dvs. jag får inte ångest av mat och jag tränar inte för att förbränna kalorier!

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas