Angelica Granström

Please don't try so hard to say goodbye

Tre iphonepics från dagen.
 
 Onsdag 9 April 2014
Idag var dagen då jag skulle till ett ställe jag inte varit på ett år, till ett ställe som väcker mycket känslor. Det där stället där jag var mycket när jag mådde dåligt. Men där jag ändå fick den hjälp jag behövde för att kunna vara där jag är idag. Nämligen Capio Anorexi Center. Jag skulle på stepwise uppföljning - sjunde gången gillt nu. Två gånger på Scä och nu fem gånger på capio. Men nu är jag nog helt klar, förhoppningsvis. 
 
Iallafall så åkte jag till Sollentuna, och jag var så sjukligt nervös - tusen jäkla tankar snurrade i mitt huvud. Vad skulle hon tycka? Hur skulle det gå? Vad skulle jag känna? Jag kom dit och vi snackade först om året som gått, eller jag fick sammanfatta det lite. Och sen skulle jag ta en vikt - den där jäkla ångestvågen. Och att bara gå in i det där rummet känns det som att jag är en av hennes patienter igen. USCH! Jag hade ingen aning om innan vad vikten skulle stanna på då jag inte vägt mig på över ett år typ. Och jag har inte brytt mig heller om att veta. 
 
När siffrorna visades på displayen var reaktionen starkare hos henne än hos mig. ( Henne = min fd behandlare) Jag tänker inte säga några siffror men enligt henne var jag för lågviktig nu. Inte så att det är farligt för min kropp men med den vikten har jag större risk för att bli sjuk igen, tydligen. -_- Förra årets vikt kunde hon acceptera även om det var lite undervikt men inte riktigt den här lite lägre vikten. Aja, jag kunde inte brytt mig mindre. Jag har ögon att se med, jag vet att jag är ganska smal, men jag är ju inte sjukligt smal. Men ärligt så är det så jävla skönt att inte bry sig om några siffror på en våg. Att bara låta siffrorna flyga förbi och känna " jag kunde inte bry mig mindre". Så jävla skönt. 
 
Sen blev det stepwise. Allt det där vanliga. Jag fick friska resultat iår också. Enligt henne så är det bara vikten som är ett litet problem, dock satte hon AN2 iår istället för AN1, men endast pga min vikt, den psykiska biten är helt bra. Så tro inget annat. 
 
 
Sen snackade vi lite mer på hennes rum. Lite matsnack typ, haha! Bästa är ändå att jag inte behöver göra någonting åt min vikt bara för att hon säger det. Jag mår ju bra och trivs som det är nu.  Det är faktiskt bara en siffra. Och jag orkar inte lägga ner den energin heller.  Som hon sa att om jag känner att jag  vill göra något åt det så vet jag hur jag ska göra. 
 
Lång text - men behövde få ner allting bara. 
 
Pyss
 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas